El Pedro

Jag gillar människor som stolt kan visa sin lokalpatriotism oavsett vilken skitstad de bor i. Borås är inget undantag, de finns de som faktiskt älskar den här staden. Jag kämpar för att välja sida. Jag tycker ju om min stad för att jag är uppväxt här, jag känner alla och den symboliserar trygghet.

Men varför är Borås så.. grått? Det finns inget kvällsliv på gatorna, inga roliga aktiviteter ("sommartorsdagen" på torget räknas inte, den är en parodi på sig själv) och ganska dåligt utbud av kläder , vilket är väldigt konstigt med tanke på Borås historia. När industritekniken nådde Sverige sattes Borås på kartan med sin väletablerade textilindustri. Namn som Algots, Erla, Eton, Ellos, Rowells m.fl. har alla haft en viktig roll i formandet av Borås.

Anledningen till min sura inställning till Borås Stads tillvaratagande av sin textilhistoria, är min shoppingrunda igår. (Shoppingrunda?? Sa jag det??) Det gick inte så bra. Tjugo minuter tog det, innan min besvikelse var påtaglig. Allt man hittar är varianter av Jack & Jones, Face och H&M = Inte bra, enligt Pedro.
Borås har bara två riktigt bra affärer, Brissmans och Anestens. Har man råd att handla där? Nej. Har jag markerat stil, märkvärdighet och överklassmanér genom att nämna dem? Definitivt.

V får hålla koll på Boråssituationen och se hur den utvecklar sig helt enkelt.


(Som jag tidigare utlovade, så ska den här bloggen inte bli någon jävla modeblogg, så detta inlägget är bara en reflektion)

Tisdag. Ledig sedan i torsdags. Rastlösheten börjar sätta in. Nu är det oundvikligt: Gymmet.
Det var nog en månad sedan nu. Jag drar mig för att gå dit, samtidigt som jag vet hur det känns när man lyfter första vikten. Underbart..!

Okej, dagens "to do-list":

1. Gå en sväng på stan i det fina vädret i jakt på en trenchcoat

2. Besöka Yoni och få dagens dos av retroinredning 

3. Luncha

4. Gymma.

(Oavsett om man ska göra roliga, avslappnande och mysiga grejer så känns de allid jobbiga när man listar dem. Så nummer 5 på listan:)

5. Sluta lista saker

Tänk på att social status inte spelar någon roll, om du inte kan finna njutning och ro i dig själv. Lev väl!

Så het.
Japp, det var jag sannerligen i lördags! Det är svårt att vara ödmjuk när sexappealen är ett så odiskutabelt faktum.

Vi samlades ett gött gäng hemma hos mig inför Sverige - Spanien i lördags, med en självklar intention att fortsätta festen i stan. Efter den tunga förlusten som förmodligen ingen svensk missat, gick vi på ölen och musiken lite extra hårt! Malten flödade, musiken pumpade och allsången gjorde sig påmind ända bort till Kalmar.

"Hur toppar vi detta?", tänkte jag med ett påtagligt ölstinnt självförtroende. Går nog. Jag tar på mig sjömanskostym.
Sagt och gjort. Succén var fullständig. Mer kändisbehandlad än så blir man nog aldrig igen. Folk kramades, tog kort, flickor skrek, grabbar ville slåss.. Kvinnor ville ha mig och män ville vara mig (och ha mig). Need less to say.

Först och främst vill jag bara säga att jag avskyr självutnämnda modebloggare, så se detta mer som en observation.

Det finns en skara äldre herrar, och nu menar jag herrar och inte sjaskiga gamla gubbar som duschar max 20 ggr per år.
Dessa herrar är vanligtvis 75-90 år och utmärker sig genom en väl genomtänkt klädsel och ofta rollator. Alltid någon form av kostym, khaki, blazer, näsduk, väst, slips och hatt. Men en sak bekymrar mig: Passformen.

I sextio, sjuttio år har de gått till skräddare och herrbutiker, kanske inte alltid dyrt men alltid genomtänkt och stilrent.
Men någonstans går det åt helvete fel. Helt plötsligt går samma herrar runt i byxor som flaggar på grund av att de dragit upp dem till brösthöjd, kavajen är femton storlekar för stor och den gröna paisleyslipsen mot den rosa skjortan påminner om inget annat än en missanpassad Lisebergskanin.
Ibland undrar jag om deras anhöriga övergivit dem, eller bara skiter i att bibehålla deras klassiska klädstil. Om de prompt måste besöka Myrorna för klädinköp så kan de väl åtminstone få hjälp med att hitta rätt storlek..? Det är nog inte så lätt när man är gammal!

Let's face it, det finns inte så många gentlemän kvar. Det är lite sorgligt tycker jag. För man ser ju på dem att det spelar roll och att de vill se bra ut. Är det någon som observerat dessa stilikoner och förstår vad jag menar?

Sådär, då var den igång. Fenomenet jag aldrig trodde jag skulle bli en del av: bloggen.

Ok, du som inte vet vem jag är, här kommer en kortis.
Jag är en kille på tjugotre år. Jag bor i Borås på trettiofyra kvm med min flickvän sedan tre år tillbaka. Jag arbetar inom detaljhandeln i väntan på utbildning, en väntan som suger livet ur mig. I höst väntar en resa till Kuba som håller mig motiverad när chefen beordrar övertid.
Jag är okuvlig epikurist (livsnjutare om du så vill) och försöker få ut så mycket som möjligt ur varje situation. Detta kommer nog lämna avtryck i min blogg titt som tätt. Den kanske utvecklas till en njutningsblogg, vem vet? 

Jag har en del funderingar. Pratar mycket. Men kanske om fel saker. Kanske är därför jag ibland får känslan av att ingen verkligen känner mig. Aaah, den ständiga osäkerheten.. Oh well.

Varför ska man läsa min blogg då? Vem vet, man kanske rentav borde låta bli. Vad jag känner att den här bloggen kan erbjuda, är en direkt kanal in i mitt huvud. Vi får väl se om jag är så djup och intressant som jag tror, eller om jag är lika tom, ytlig och meningslös som alla andra bloggare. Då talar jag om de som bara äääälskar Ebba von Sydow men tycker att hennes senaste handväska bara va' sååå "hallå, kom och hjälp miiig..!" (no offence, Ebba).
Jag talar också om de som ägnar större delen av sin vakna tid åt sitt marsvin och tetravin och de som uteslutande är på jakt efter saker att störa sig på. Jovisst stör man sig på saker, det gör man, men varför sätta prio på att leta upp dem? Shit va jobbigt. Ja ja, så är det.

Må väl, Pedro